Jag vet inte om det beror på den fantastiska solen som strålar under mina promenader eller vad det är som gör det, men just nu känner jag mig så hög på livet!
Jag känner en sådan otrolig tacksamhet över min man.
Älskade du, tänk att jag får dela livet med dig!
Och våra barn, våra underbara barn! Så mycket glädje och fina stunder vi har tillsammans.
Det är ju kanske inte alltid det är rosenskimrande. Ibland är det för mycket, tröttsamt och påfrestande. Jag känner mig stundtals uppäten av alla måsten och av vardagens återkommande rutiner. Jag kan längta bort, fräsa och bete mig som en stor skit. Det erkänner jag. Jag kan längta efter lugnet och att bara få vara jag. Stunderna på ett dygn då det är bara jag är inte långa, om det ens finns några.
Jag tränar på att det är okej att känna såhär. Att jag inte ska behöva känna skuld över att det är såhär ibland. Det gör mig inte sämre, kanske bättre vem vet? Det här är i alla fall den nakna sanningen om hur jag upplever livet ibland. Tur att det inte alltid är så!
Åter till sol, kärlek och en fantastisk familj! Stor puss från mig.
Du är bäst!
SvaraRadera